Småläst

Som ni vet, så slinker det ofta ner böcker som kanske inte inspirerar till långdragna, utförliga inlägg i bloggen. Men som en ändå har lagt ner lästid på. Dessa brukar jag samla ihop i kollektiva inlägg och i varje fall skriva en liten rad om. Som en kort läsrapport, ungefär.


Innan jag dör - Jenny Downham
En stark, sorglig och oerhört mänsklig skildring av Tessa, en tonårstjej som är döende i leukemi. Hon skriver ihop en lista över saker hon vill prova innan hon dör och vi får bland annat läsa om hur Tessa blir kär för första och sista gången, och om hur hennes familj och vänner handskas med det faktum att hon snart ska dö. Gripande!

Ibland bara måste man - David Levithan
En lättuggad och charmig amerikansk high school-historia om Paul som förälskar sig i Noah men ändå råkar trassla in sig med sitt ex Kyle. Levithan har verkligen blivit en av mina favorit-YA-författare. Tyckte mycket om både Naomi & Elys kyssförbudslista, som han har skrivit tillsammans med Rachel Cohn, och En bit av mig fattas.


I skuggornas makt - Brandon Mull (Fablehaven; 3)
Recensionsbok. Enkelt uttryckt - en författare som gärna vill leka i Spiderwicks sandlåda men som trots den snarlika ploten och uppbyggnaden föga lyckas. Det saknas framförallt inre logik och moderna könsroller.


Ett hav av blod - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 2)
Recensionsbok. Jag har recenserat ganska många delar i författarens serie om Darren Shan och också fått fortsätta med den nya serien (som är en prequel-svit) om Larten Crepsley. Det är, fortfarande, hårdkokt, fartigt och mycket fokuserat på killar och deras gemenskap. Våld, vampyrer, vapen. Men det är faktiskt humoristiskt och ganska medryckande.



The Last Song - Nicholas Sparks
Varför envisas jag med att försöka läsa den här författaren? Jo, för att hans böcker låter som enkla underhållande kärleksromaner som är sköna att läsa när en är trött och bara vill koppla av ... bara det att karln kan ju inte skriva! Pinade mig igenom denna också. Är kanske aldrig tillräckligt trött, helt enkelt, för Sparks?


Pale - Chris Wooding
Recensionsbok. En riktigt spännande och otäck historia utgiven av det lättlästa förlaget Barringtone Stoke. I en nära framtid kan vissa människor under vissa förutsättningar väckas ifrån döden. De kallas för pales på grund av sin blekhet och blir illa behandlade av större delen av samhället. En historia liten till formatet men stor innehållsmässigt.


Ska försöka knåpa ihop ett manga-inlägg här framöver; jag har fått låna en stor bunt av en av mina kära elever. Väl mött!

Påminnelse från biblioteket

Kommentarer överflödiga ... !

What are you talking about? Shopping!

Jag lovade ju att berätta vilka reafynd som faktiskt blev av detta år. Förra året köpte jag i princip ingenting, men i år blev det faktiskt en liten skörd.

Kristina Hultmans Undersökningen ... har jag varit nyfiken på ett tag. Har i och för sig hört blandande reaktioner på den, men vill ändå testa. (Plus att Modernista gör så himla snygga böcker, så en bara vill äga dem.)

Samma sak har jag suktat lite efter Joyce Carol Oates dagböcker sedan de släpptes. Känns som potentiellt intressant läsning.

Självklart passar jag på att fynda Einsteins fru till vrakpris och köpte medan jag höll på också Hundra procent fett. Liv Strömquists serier är värda att ha hemma i bokhyllan så att en kan gå tillbaka till dem.

Prettohögen, sedan då. En liten bok om Shakespeare och The Globe-teatern. En bok med två Shakespeareessäer i, signerade Oscar Wilde respektive George Bernard Shaw. Samt essäer av den vittra pionjärkvinnan K.J. (som jag har läste världen bästa biografi om). Litteraturnörderi!

I år fick jag tag på Den Stora Boken om Neil Gaiman, som tog slut på Sf-bokhandelns rea förra året. Överraskande detaljerad och omfattande verkar den vara. Fyndade också ett uppslagsverk om amerikanska serier i fett foliantformat (Comics between the Panels), som säkerligen kan vara till glädje genom livet.

Resultatet: en nöjd och inte utfattig bokmala. Var det några andra som fyndade rejält i år, månne? Någonting fantastiskt som man har missat?

Dödlig dekadent dandy sökes

Mark Gatiss (också känd som Mycroft Holmes) är verkligen en relevant person för oss anglofila nördar där ute.

Inte bara är han en av skaparna bakom den nya Sherlock-serien (tillsammans med Steven Moffat). Han har också skrivit den litterära karamellen The Vesuvius Club (första delen av tre).

Här möter vi den oförliknelige Lucifer Box - konstnär, spion, lönnmördare och dandy - i det edwardianska London.

I denna berättelse utreder Box morden på två av Englands mest framstående vulkanforskare och hamnar också mitt i en reliksmugglarliga. Ledtrådarna för honom till Neapel, där han inser att intrigen är tätare än han först trott.

Lucifer Box är en oemotståndlig litterär karaktär. Vältalig, välklädd, sarkastisk, amorös och helt omoralisk. Associationer till den verklige dandyn Oscar Wilde kommer naturligtvis också till en, särskilt när Box levererar sina bitska one-liners och anmärkningar, som exempelvis denna:

"You are very impudent, young man, I replied. It will get you a long way." (s. 156) Eller denna, när Box själv råkar ut för ett långt fall: "If this was The Fall then I understood why my namesake came out so illtempered." (s. 161) Eller varför inte denna, något mer ekivoka, då en mer ... intim ... relation inleds med hjälpredan Charlie:

Mr Jackpot turned his huge eyes on me in a kind of mute enquiry. A moment later he put his hand on my thigh.
Well, what was I to do? For the well-bred gentleman there was surely only one recourse. I f****d him. (s. 127)

Det är också omöjligt att inte älska Delilah, ett oerhört robust och prosaiskt fruntimmer som fungerar som ett slags allt-i-allo för Box. Bland annat städar hon undan när det har lönnmördats.

Bokens största fröjd är helt enkelt språket: det rör sig om en oerhört välkomponerad pastisch. Sirligt, stiligt och torrt humoristiskt. Illustationerna i art nouveau-stil, signerade Ian Bass, sätter tidsandan på ett förträffligt sätt.

Även om tidsperioden är senare än Sherlock Holmes-tiden, så går tankarna onekligen ditåt. Författaren själv gör själv en blinkning till Conan Doyle genom beskrivningen "This entire case seemed to be a study in wet reds and blacks." (s. 99)

Kasten är tvära mellan de fina herrklubbarna, restaurangerna, sjabbiga pubar och mörka gränder.

Letar ni efter erotiska lönnklubbar, opiumrus, mystiska beslöjade damer, giftiga insekter, fällor, förväxlade identiteter och förklädnader? Tillåt mig att säga, att ni har hittat helt rätt.

Transmetropolitan

Spider Jerusalem dök upp från ingenstans och landade omgående på listan över bästa litterära karaktärer ... fast ibland får en påminna sig om varför. Han är egentligen inte särskilt älskvärd. Alls. Vilket bland annat märks i den återkommande repliken "If you loved me, you'd all kill yourselves today!".

I en dystopisk framtid finns The City, en osande kittel av konstant medierapportering och reklam, djup segregation, mänsklig misär och politisk korruption. Just därför har den kontroversielle journalisten Spider Jerusalem retirerat till bergen, där han lever i fullt eremitskap.

En dag knackar dock resten av världen på porten, då ett avtal kräver att Spider skriver ytterligare en bok. (Helst bästsäljande.) Motvilligt beger han sig tillbaka till staden.

(Är det förresten en slump att Spider, då han lever som skäggig eremit, till utseendet påminner om seriegurun Alan Moore? Misstänkt!)

Staden vilar aldrig. Människor dör, kopulerar, shoppar, missbrukar, misshandlar och lever. Det är hetsigt, skitigt och mycket misantropiskt. Nyhetsrapporteringen sker dygnet runt på alla platser. Till och med i tomma luften kan en få sina newsfeed. Ingen kan värja sig.

Det är, med andra ord, dagens västvärldssamhälle på crack. Upphöjt och tillspetsat och överdrivet. Men ändå skrämmande igenkänningsbart. Illustrationernas många färger och detaljer ger en svindlande och hetsig känsla, som passar stämningen väl.

Spider Jerusalem, själv en skitig missbrukare med universums kanske grövsta vokabulär, är otroligt nog en människorättskämpe. Som kanske den enda sunda rösten i ett sjukt samhälle drar han sig inte för något i sin stenhårda journalistik.

Han rapporterar om regeringsövergrepp mot minoritetsgrupper och politisk korruption. Han är, trots sin otroligt osympatiska natur, en av de få i staden som faktiskt står på de svagas sida.

Jag har läst de sex första albumen av Transmetropolitan, än så länge. Det är ingenting för de kräsmagade: det är våldsamt, skitigt, genustveksamt ibland och innehåller sådana grova svordomar att undertecknad rodnar emellanåt.

Skaparna - författaren Warren Ellis och tecknaren Darick Robertson - rör sig ofta över många olika slags gränser vad gäller moral, god smak och rimlighet.

Men det är också välskrivet, intelligent, engagerande, oväntat och mörkt, mörkt humoristiskt. Jag ser fram emot att följa antihjälten Spider Jerusalem to the bitter end (vilket det med största sannolikhet också kommer att bli).

Exorcism noir

Ett dimmigt och skitigt London i en alternativ nutid. Spöken, andar, demoner och många andra magiska varelser är lika verkliga som någonting annat. Folk skyddar sina villor med tjuvlarm, pentagram och magiska örter.

Felix Castor, som är inneboende hos en jordgudinna och vars bästa vän sitter inspärrad besatt av en mäktig demon, hankar sig fram som frilansande exorcist.

Ibland tvingas han ta mer förnedrande jobb för att försörja sig, som att underhålla på barnkalas. Ofta får han stryk och hamnar i seriöst trubbel på grund av de fall han åtar sig. Alltid är han ganska sjabbigt klädd i maffiga ytterrockar och levererar sarkastiska oneliners.

Komponenterna är framförallt urban fantasy och deckare noir, vilket är en kombination som gifter sig väl. Hela uppbyggnaden med övernaturliga väsen som en naturlig del av världen och de mörka, smutsiga storstadsmiljöerna sätter fantasytonen.

Samtidigt driver Felix Castor i princip en klassisk privatdetektivbyrå och hans fall leder honom på många krokiga vägar, där konspirationer är vardagsmat. Hela stämningen och språket andas noir, med sin mörka humor och hårdkokthet. Dialogen är genomgående strålande; torr och humoristisk.

Tematiskt sett finns det också plats för funderingar som exempelvis vad innebär det att vara människa? Vilka varelser har egentligen rätt att existera (spöken, levande döda) och vilka har rätten att avsluta deras existens, sådan den nu är (exorcister?).

Författaren Mike Carey är djupt insyltad i serievärlden och har bland annat skrivit hela serien Lucifer, en spin-off från Neil Gaimans episka Sandman-universum.

Ni kan föreställa sig att en som läsare är ganska nöjd. Än så länge har jag läst de två första delarna - The Devil You Know och Vicious Cirle - och kommer absolut att fortsätta.

Är det någon annan som också har läst? Vad tyckte ni?

Om Bokmalan skulle byta namn ...

... är dessa några av de starkaste kandidaterna. Presenting, några av Bokmalans favoritnamn från den sköna litteraturen!

Darkling Midnight, den ondskefulla gentlemannaskurken (så klart!) från Richard Justins tidsresenärsserie Time Runners, bjuder oss på ett stämningsfullt och stilfullt antagonistnamn.

Atticus Finch från Harper Lees klassiska Dödssynden är en hederlig, intellektuell och öppensinnad advokat i en djupt rasistisk småstad i den amerikanska södern på 30-talet. Stilfullt klädd i vita linnekostymer har han alltid en stund över för sina barn.

Denna bok har jag faktiskt inte läst, men bara huvudpersonens namn får mig att vilja: Hiro Protagonist från Neal Stephensons Snow Crash . Att Hiro dessutom är pizzabud slash datorhacker slash svärdsmästare gör ju inte någonting mindre coolt.

Den litterära detektiven Thursday Next är ytterligare en favorit. Eller varför inte hennes nemesis - Acheron Hades. Jag tänker att det inte var hans fel att han blev ärkeskurk. Det sitter liksom i namnet! Och Jasper Ffordes fantasi kan få klaga över.

Fast få namn toppar geniale Mark Gatiss depraverade edwardianska hjälte, Lucifer Box (spion/lönnmördare/dandy), från The Vesuvius Club med uppföljare.

Harry Potter-serien bjuder på många fantastiska namn, varav två favoriter är Minerva McGonall (lika starkt som kvinnan bakom namnet) och Lucius Malfoy (låter lika lismande och småont som det faktiskt är).

Ytterligare en favorit är den paranta hjältinnan i Carina Burmans historiska detektivberättelser. Beväpnad endast med sin ridikyl, sitt skarpa intellekt och likaledes skarpa tunga reser den bästsäljande författarinnan Euthanasia Bondeson Europa runt och löser mysterier.

Vad säger ni? Har jag missat fler storslagna namn där ute i litteraturens multiversum? Och varför är det så ofta så att skurkar får de coolaste namnen?

Tyko Flores äventyr

Det börjar som en realistisk skildring av barnarbete i gruvornas djupa mörker i någonting som liknar 1700-talets Sverige. Snart förvandlas historien om föräldralöse Tyko Blom och hans kamrat Julius/Julia till en både äventyrsfylld, varm, otäck och rolig fantasyberättelse som tar oss med till en annan värld.

Jag har läst Martin Widmarks trilogi - Den dansande djävulen, Fyrtornet i Son-Li, Polyhymnias guld - högt för min bonusdotter och vi har verkligen njutit denna läsresa. Det har varit högljudda "Neeej, du kan ju inte sluta läsa NU!" vid aftonläsningarna. Resorna till och från skolan har plötsligt gått alldeles för fort.

Som vuxen läsare känner jag igen flera av fantasygenrens berättarmönster och karaktärer. "Ankungen" Tyko, som förvandlas från enkel, föräldralös gruvpojke till arvtagaren Tyko Flores.

Quest-temat, med både den inre och yttre resan och flera uppdrag som måste lösas. Karaktärer som relativt enkelt kan delas upp i hjälpare/stjälpare och där ondskan är tydligt definerad, enligt barnboksvärldens spelregler.

Men Widmark är en alldeles strålande berättare och det väldigt spännande läsning. Det hårda livet i gruvan, där de unga gruvpojkarna får slita och får stryk, skildras detaljerat och intressant. Där byggs historien upp.

Övergången till det mer fantastiska fungerar också väl. Sekundärvärlden, Den Röda vägens land, tecknas tydligt och detaljerat och bjuder på en del oväntade personer och händelser. Den gåtfulla Ormapan är förstås en favorit, liksom berättelsens starka dam Lillevi och, för all del, retstickan Arti Harakka.

Språket är välkomponerat och välskrivet och är en fröjd att läsa högt. De svartvita illustrationerna i början av varje kapitel, signerade av Henrik Tamm, sätter verkligen stämningen. En stämning av äventyr och fara i en främmande värld. Av vänskap och mod. Och av att komma hem, slutligen.

Glad kvinnodag!

Fira lite med att läsa seriestrippen hos Galago, skapad av Nanna Johansson och Sara Hansson. Passa på att läsa om Liv Strömquists briljanta album; förförs och förfasas. Demonstrera på stadens gator.

Själv ska jag fira med att få mat lagad åt mig (som vanligt ...) och ha ett Heroes-maraton. Hurra!

Librarian - what it's really like

Jag har förresten skapat en egen liten "internet meme"! Varsågoda, här kommer sanningen om bibliotekarieyrket ...