onsdag 29 december 2010

Övrigt som har blivit läst ...

... under hösten och vintern, men som inte har omvandlats till några blogginlägg, kan här skådas!




Tankeläsaren - Kristen Cashore (De utvalda 1)
Första delen i en äventyrsfantasyserie med hårdkokt svärdskämpa i huvudrollen.

Fatta eld & Revolt - Suzanne Collins (Hungerspelen 2 & 3)
De fantastiska fortsättningarna till Hungerspelen. Åh, denna serie var helt uppslukande! Jag har verkligen saknat den sortens läsning ...

Ten Sorry Tales - Mick Jackson
Kluriga och morbida noveller i Tim Burton-anda, lånade av K på jobbet.

Reflexer - Amanda Kerfstedt
En borgerlig familjeroman om en liten bygd och de förvecklingar och intriger som uppstår där mellan de välmående släkterna, men också ett stycke translitteraturhistoria som visar på hur normer skaver och tär.

Vi som aldrig sa hora - Ronnie Sandahl
Omdiskuterad och uppburen roman om hur det är att vara ung man i Sverige idag. Mediokert språk och gräslig kvinnosyn.

Skuggornas herre - Darren Shan
Del 11 i vampyrsvit som jag brukar recensera.




Omläsningar

Feberboken - Stina Aronson

En liten 30-talspärla! Passionerad bok med vackert språk om olycklig kärlek – författaren Mimmi trånar efter nonchalante Hugo, den nye litteräre gunstlingen.

Min salig bror Jean Hendrich - Carina Burman
Kärleksroman med stort K, utspelar sig Gustav III: s Stockholm med poeten Kellgren i fokus. Brilliant språk i 1700-talsanda!

Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf
Om ett fars kärlek till sitt barn - så uppslukande och ofrånkomlig att när den dystra verkligheten slår till väljer fadern galenskapen.

Charlie - Margareta Suber

Unga pojkflickan Charlie vistas en sommar på 30-talet vid en fashionabel badort och möter där tvåbarnsmamman Sara - och blir handlöst förälskad.

Dorian Grays porträtt - Oscar Wilde
Ljudbok, denna gång, inläst av den oefterhärmeliga Rikard Wolff. Magiskt!

tisdag 28 december 2010

Bokmalan har just läst klart ...

... Hungerspelen och är helt utmattad! Vilken serie! Inte sedan jag läste Twilight för första gången har jag blivit så drabbad av samma sorts härliga läsfrenesi som jag (felaktigt) trodde endast hörde till slukaråldern. Flera nätters sömn var flugit och farit i och med denna läsning ...

Min upplevelse är att serien egentligen är ganska lättillgänglig; språket är välskrivet men enkelt. Men samtidigt är serien väl genomtänkt, välkomponerad och smart.

Som en samtidskommentar mot dagens mediaklimat, dokusåpor och andra morbida mänskliga företeelser är den glasklar. Den handlar också om djupare spörsmål, som vilka mål som helgar medlen och vilken skillnad det egentligen blir i ett samhälle, även om ett inbördeskrig avklaras och rebellerna blir de styrande.

Stämningen är mörk. Panem målas upp på ett högst trovärdigt vis - jag ser allting klart. Jag gillar att huvudpersonen, Katniss, är så väldigt mänsklig. Även om hon är modig, lojal och en mästarinna på bågskytte, är hon också felbar och tecknas sällan som en särskilt sympatisk person.

Triangeldramat mellan henne, den konstnärlige och älskvärde bagarsonen Peeta och den eldiga tjuvjägaren Gale tar egentligen inte mycket plats i berättelsen, men ligger som en grundton genom allt som händer.

Suzanne Collins låter historien ta, i varje fall för mig, oväntade vändningar. Ingen går säker för olycka eller döden. Inte ens precis i slutet anar jag fullt ut hur det ska sluta, vilket är otroligt frusterande - och fantastiskt.

Jag är, helt enkelt, så otroligt där.

söndag 26 december 2010

Kursmoment 4: Rendezvous with Rama

När jag läste Arthur C. Clarkes SF-klassiker Rendezvous with Rama till min kurs blev jag, överraskande nog, helt hooked.

Jag har aldrig trott att jag egentligen gillar SF - förutom 1984, Brave New World, Kallocain, The Host, Hungerspelen, China Miéville ... Jag antar att det är dags att inse att jag visst gillar SF!

Rama, en enorm cylindrisk farkost som färdas genom universum med en hisnande hastighet, dyker upp i vårt solsystem under en kort period.

Ett rymdteam har några korta veckor på sig att upptäcka Rama, som framstår som både både hisnande och klaustrofobisk. Och framförallt helt okänd.

Kombinationen av det spektakulära med Rama - en uråldrig, främmande, artificiell värld - och den allmänmänskliga känslan var lysande. Trots att det egentligen inte händer så mycket i romanen så är den vansinnigt spännande.

Jag bjuder på mitt skrivande från forumet, där jag tar upp miljöer, sociala strukturer och den implicita författaren.

***

The novel is set in the future for Clarke, as well as for us readers, in the 22nd century. Although it’s written in the 70ies it actually manages to depict a plausible vision of a future, in my opinion.

T, although I find your description of humankind a bit too misanthropic, I absolutely agree with you on the fact that humans don’t seem to have changed that much. The fact that Commander Norton idolizes Captain Cook and draws several parallels to his fate as an explorer also enhances this feeling (e.g., p. 81 and onward).

The novel mostly takes place inside of Rama and we readers are made aware of every small change in the world of Rama.

Rama is described as being very vast. And as an artificial world housed in a great flying object twirling round in space I suppose it is. Inconceivable so. But I’m also struck by the grandness of the universe as the small Endeavour closes in on Rama in the beginning of the book.

Humankind doesn’t seem to have changed much. Spread out on several planets in the galaxy, as well as the moon, human relations still seem to be very much like in our time.

Instead of a United Nation there is the United Planets, trying to get humankind organized and collaborating with each other. The Rama Committee is an interesting example of group dynamics, where persons of great reputation from different planets as well as academic disciplines argue in between.

“’With all due respect to the Ambassador’, said Taylor in his most disrespectful voice.” (96) Often I feel that personal ego and pettiness risk standing in the way of actual efficiency.

The team on Endeavour seem much more harmonious, although they also consist of very different people. Commander Norton’s domestic issues seem relevant today as well, although he has two families instead of one.

Considering gender issues – Clarke places competent female characters along with the male ones in both the Rama Committee as well as in Endeavour’s crew, although the females are in minority.

That Norton’s got two wives is not problematized but that Mercer and Calvert are married to the same women is depicted as something unusual. This says something about the gender structures.

The implied author, for me, is someone who has great knowledge of technology related to both space travels and communication. Devices like air locks and space suits feel plausible to me, as well as the using of space jargon, like EVA (which at least I had to look up).

The novel is built a lot around the communication between people, for instance between the different crew members exploring Rama as well as their communication with the surrounding worlds – the Rama Committee, their families, etc.



The relations between the characters feel quite plausible, as does the greater social structures of the United Planet, the Rama Committee and other interplanetary situations. This hints to some knowledge of both psychology and sociology.

The gender issues I’ve pointed out leads me to think that the implied author is aware of inequalities between genders, but is still to much a child of his time to be able to stand completely outside the established gender order.

(As shown for instance by the passage on page 48 where Norton takes about the combination breasts and weightlessness and the previously discussed differences concerning polygamy.)

fredag 24 december 2010

God läsjul & ett vittert nytt år!


Från er tillgivna Bokmala.

onsdag 22 december 2010

Lika som, ja, ni vet



















Samma fototillfälle? Målgruppsanpassning? Två själar - en tanke?

Klart lika är i vart fall omslagen till denna upplaga av Patrick Süskinds Parfymen och den nyutgivna Överenskommelser av Simona Ahrnstedt.

Nå ja, de är åtminstone inte utgivna av samma förlag.

måndag 20 december 2010

Svensk urban fantasy -

- låt mig kasta in ett "äntligen!" efter den rubriken!

Det är nästintill omöjligt att inte tänka på Neil Gaimans Neverwhere när jag här presenterar Nene Ormes Udda verklighet. Det gör absolut ingenting.

Jag är vansinnigt förtjust i Gaiman, för det första, så en sämre inspirationskälla kan en verkligen ha. För det andra så står Ormes stadigt på eget skrivande.

Den unga kvinnan Udda har länge plågats av mardrömmar och hallucinationer. Men gränserna mellan dröm och verklighet blir allt otydligare då händelser hon drömt om visar sig vara sanna.

Hon finner sig indragen i en parallell verklighet där okända varelser existerar och spelreglerna är oklara. Vem är Henning, som kan skifta till fågelhamn? Vad vill Oraklet, som bor högst upp i Turning Torso? Och hur ska Udda få tillbaka sin försvunna vän Daniel?

Romanen är både välskriven och välkomponerad. Ormes uppfyller ett av de viktigaste kriterierna i ett fantastiskt berättande - the suspension of disbelief. När jag följer med Udda runt om i det Malmö som blir allt mer magiskt, så är jag övertygad. Det bor ett orakel i Turning Torso. En gatubrunn vid stationen blir en portal till andra dimensioner och tider. Klart.

Jag har verkligen längtat efter att få läsa om bekanta platser, magiskt tillskevade. Gaimans London Below är nog så spännande, men det blir en extra dimension att det utspelar sig i gamla socialrealistiska Sverige. (Jag måste allt be mina Malmöväninnorna att guida mig runt lite vid nästa besök.)

Ordet sär, som Ormes använder för de människor som har olika övernaturliga förmågor, gillar jag skarpt. Jag läste just Tankeläsare av Kristin Cashore, där begreppet särling används på ett liknande sätt. Det låter vacker och annorlunda och känns som ett positivt återtagande.

Jag är nöjd och förtjust och ser fram emot både Ormes framtida skrivande samt mer svensk urban fantasy generellt.

fredag 17 december 2010

Bokmalan fnissar gott åt ...

... Johanna Thydells senaste roman, Ursäkta att man vill bli lite älskad. (Faktum är att jag var så inne i boken att jag åkte flera stationer på fel tunnelbanelinje utan att märka något, vilket får ses som ett gott tecken.)

Nora Jonasson skärskådar sig själv och sitt kaotiska och alldeles vanliga liv med stor humor. Enligt Nora själv är det enda speciella med henne att hon har en ovanligt fantastisk och populär bästis - Lisa.

Men vänskapen vacklar när Nora blir anklagad för att stöta på Jack, Lisas pojkvän. Men något sådant skulle Nora aldrig göra! Eller, visst skulle hon inte det, väl?

De Noriska ordspråken* som presenteras bjuder på både klokskap och ironi, och fungerar snarast som sensmoraler kring de situationer Nora hamnar i. Det är ett skönt stilgrepp.

Thydell lyckas med konsttycket att skriva helt vardagligt och skruvat samtidigt. Många fniss och smil framkallades, och det tackar vi för i vintermörkret.


*Exempelvis: "Allt måste man inte analysera in i döden men det gör man visst ändå." (s. 72)

söndag 12 december 2010

Hungerspelen - en adrenalinkick

Ända sedan Stephenie Meyer tipsade om Suzanne Collins serie Hungerspelen på sin hemsida har jag tänkt läsa den. Men nu slog jag slag i saken efter att den har fått flera av skolans svensklärare att bli eld och lågor och faktiskt söka sig till SF-avdelningen i bibblan.

I ett postapokalyptiskt USA råder grava klasskillnader. Den totalitära nationen, som kallas Panem (troligen etymologiskt släkt med panoptikon?), är uppdelat i tolv olika distrikt där invånarna har väldigt olika möjligheter till att försörja sig.

Tidigare fanns också ett trettonde distrikt, men detta förstördes av statsmakten efter att en motståndsrörelse därifrån försökt leda en revolt.

I det fattiga distrikt 12 bor sextonåriga Katniss Everdeen (vilket fantastiskt namn!), som tvingas till tjuvjakt för att försöka hålla mat på bordet till sin mor och lillasyster. Hennes livsöde är tätt sammanknutet med jämnårige Gales och tillsammans spenderar de mycket tid i skogen - trots att det är förbjudet.

Varje år anordnas tävlingen hungerspelen, som är ett stort massmedialt jippo där två ungdomar från varje distrikt väljs ut som tävlande. Spelen är ett sätt för huvudstaden att straffa distrikten, för att de ska komma ihåg att det är meningslöst att göra uppror mot den rådande ordningen.

I direktsänd tv tvingas ungdomarna sedan slåss mot varandra till endast en överlevare finns kvar. Vinnaren får rikedomar och mat. Och livet i behåll.

När lillasystern blir utvald, tar Katniss frivilligt hennes plats och förbereder sig för brutala overkligheten i Hungerspelen. Tyvärr blir Peeta, bagarens son som tidigare har räddat henne och familjen från svält, också utvald. De finner stöd hos varandra, trots att de vet att endast en av dem kan gå levande ur spelen.

Konceptet med själva hungerspelen leder tankarna till både offentliga avrättningar och pryglingar genom historien och förstås också gladiatorspelen under Romartiden. Myten om Theseus anger författaren själv som en utgångspunkt. Men den moderna tidens dokusåpor är en minst lika tydlig inspiration, där den ena gränsen efter den andra passeras för tittarnas höga nöje.

Med sitt rättframma språk och direkta berättande väcker boken också många tankar om hur mänskligheten fungerar.

Att läsa Hungerspelen är som att få en adrenalininjektion. Jag inser att jag måste vänta med att läsa del och tre när jag har en helt ledig dag. Sträckläsning är ett måste.

måndag 6 december 2010

En damroman

Sigrid Combüchens senaste bok Spill har den sköna undertiteln en damroman. Här möter vi flera kvinnor ur olika perspektiv och tider.

Författaren har med en karaktär med sitt namn som en berättarröst och romanen inleds med ett brev adresserat till Combüchen, undertecknat av en Hedwig Langmark.

Det visar sig att författaren har omtalat ett fotografi i ett av sina tidigare verk; ett fotografi som i själva verket föreställer Hedwig och hennes familj. En brevväxling, som varar i många år, tar sin början.

Hedwig berättar episoder ur sitt unga liv, men motvilligt. Combüchen är mest intresserad av detta, medan Hedwig gärna vistas i nuet. Författaren forskar på egen hand kring Hedwigs familj, besöker hennes barndomshem och surfar runt på släktforskarmanér. Med detta stoff bygger hon upp historien om Hedda.

Episodiskt berättas Heddas liv så som det skulle kunnat ha varit. Hon växer upp i Lund i en medelklass/småborgerlig familj under tidigt 1900-tal. Hennes väg leder så småningom till Stockholm till en sömmerskautbildning och några äventyr i Filmstaden. Och till kärleken, kärlekarna.

Dessa episoder är utsökta att läsa. Jag ser verkligen miljöerna och kläderna framför mig, jag är helt där. Språket är förträfflig och sätter tonen för tiden. Ett Stockholm från 30-talet känns dubbelt för mig - både likt och främmande.

Romanen främsta styrka är hur Heddas genusposition(er) skildras. Framförallt i förhållande till det krävande familjelivet, där det tycks finnas en inte alltid uttalad men självklar förväntan att Hedda främst finns till för familjen. Bröderna, däremot, tillåts leva ut sina liv utan hinder.

Den klaustrofobiska skildringen av Heddas första tid i Stockholm, som inneboende i en hemsk våning på Östermalm, är också mycket intressant. Hur hon hungrig går runt på stan och försöker hitta en restaurang att besöka, men som ensam kvinna vågar hon inte gå in någonstans. Det är inte formellt förbjudet, men otryggt och långt ifrån självklart att som kvinna röra sig i olika offentligheter under denna tid.

Hur olika verkligheterna ser ut ur kvinnornas respektive männens ögon skildras i ett ögonblick då Hedda och Luigi (som kallas Ugly, för att han ser så osannolikt bra ut) tittar på samma film:
'Det handlar om dig', sade han. 'Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.' Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om man anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening med att peka ut vad en annan inte ser? (s. 424)
Combüchens ovanliga berättarteknik är spännande och ibland förvirrande. Författarjaget i boken - också kallat Combüchen - gör att jag gärna tolkar allting som verkligt, som biografiskt. Fast jag vet att det är en roman. Det metalitterära greppet blir en spänning i texten. Verkligheten vacklar.

Ibland vet jag inte riktigt vem som berättar, i vilken tid eller verklighet jag vistas. Hedwigs brev och mail är oftast utmärkta som så (Första brevet, exempelvis, vilket ger en närmast biblisk ton).

Annars kan jaget variera. Olika blickar betraktar och olika tankar utvecklas.

Resultatet är en fascinerande läsning.

söndag 5 december 2010

Bokmalans betyg II

Essä nummer två, som handlade om Coraline, fick också högsta betyg:

"Very good essay, I like Nikolajeva's works myself and consider fantasemes to be an interesting topic for discussions. Your grade is VG."

Hurraaa!, säger Bokmalan, som håller på med det sista på Rendezvous with Rama och snart skall påbörja Tanith Lees Biting the Sun. To be continued ...

torsdag 2 december 2010