måndag 30 mars 2009

I väntan på nästa begåvade inlägg ...

... kommer ytterligare en enkät från Bokhora!


Senaste bokköp
Jag väntar på en paket från AdLibris just nu, faktiskt. Där i ligger Catherine Hardwickes bok om arbetet med Twilight-filmen samt The Graveyard book av megaälsklingen Neil Gaiman.

Senaste bibblolånen
Marked
och Betrayed (de två första delarna i House of Night-serien) av P.C. och Kristin Cast åt mig själv, C.S. Lewis Häxan och lejonet till lilla tjejen.

Senaste utlästa boken
Den andra delen i Henrik Larssons nordiska fantasytrilogi, Krigarhjärta. Väldigt nöjd med den ...

Favorittidning
Oj, vilken bra fråga! Jag läser sällan annat än DN och branschtidningar (typ DIK-forum och Biblioteksbladet). Förut gillade jag exempelvis ETC och Bang, men det blir aldrig av att jag läser tidskrifter nuförtiden.

Plats där jag helst läser
Min läsfåtölj = lovely! Den fick stå i källaren i många år på grund av teeny tiny apartments, men nu står den i sovrummet med vackra kuddar, en fluffig fårfäll och en fotpall. På bordet bredvid finns en läslampa samt boktraven jag arbetar mig igenom just nu.

Jag läser oftast i badkaret. Annars är tågåkning bra också (inte fjuttiga SL-resor, utan riktiga tågresor).

Så sorterar jag min bokhylla
Uppdelat i skön - och facklitteratur (jag har i ärlighetens namn mest skönlitteratur). Sedan råder en grov alfabetisk ordning à la författarens efternamn (alt. på bokens titel, om det är en antologi). På grund av platsbrist har jag varit tvungen att bygga pockettravar, så det råder ett välordnat kaos i hyllorna.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten
Hmm, hur liten är liten? Mina första skolår läste jag inte så mycket, men i trean-fyran någonstans där trillade jag in i slukaråldern och har inte riktigt hämtat mig än ...

Men jag vet att jag var helt förälskad i Enid Blytons Fem-böcker (George var förstås min favvo!). Och också Kitty, Lotta och Tvillingarna på Sweet Valley High.

Den stora gröna boken var den första boken jag lånade på ett bibliotek (i Huddinge). Roligt är att en man som heter Robert Graves tydligen har skrivit, men jag minns bara Maurice Sendaks illustrationer.

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst
Oj, bra fråga! Jag har några av mina barn/ungdomsböcker uppe i hyllan, så det måste vara någon av dem. Kanske Lilla huset på prärien, Alice i Underlandet eller Frankenstein (min farmor brukade nästan alltid ge mig fina böcker, ofta klassiker, till jul och födelsedagar).

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår
Jag är faktiskt himla dålig på att hänga med i aktuell utgivning. Så jag ser mest fram att få läsa saker från min egen att-läsa-lista, som att komma i kapp med lite av Neil Gaimans böcker som jag har missat.

Kanske fortsätta med del fyra i Jasper Ffordes fantastiskt kluriga, metalitterära serie som inleddes med The Eyre Affair.

Eller försöka beta av någon skön klassiker - jag måste bara läsa någonting av någon av de stora ryssarna! Har lyckats smita undan hittills, men det vore kul att ha läst.

Och så fortsätta med LOTR förstås ...

måndag 23 mars 2009

Lägesrapport från en vårvirrig ö

Ja ha, en liten rapport från vardagen! I helgen sken solen och visade hur otroligt dammigt man egentligen har i sitt till synes rena hem. Adjö tweed, hej kavaj! Men ack, i morse låg ett redig lager snö över alltihopa.

Läsningen då, tänker någon kanske? Jo, den är visst lika virrig som vädret. Häromhelgen satt jag framför brasan i ett murrigt 1800-talsbibliotek och läste The Two Towers. Det kändes som en idealisk miljö; precis som min vision av professor Tolkiens arbetsrum. Där kunde jag sitta i tystnad och färdas genom skogarna med Treebeard, slåss med de andra vid Helm's deep och sedan njuta en pipa av Longbottom leaf vid det fallna Isengard.

Jag njuter verkligen av att läsa Tolkien. Jag läser ovanligt långsamt, verkligen savoring the read, om man nu kan säga så. Hans karga språk, spänningen, vänskapen mellan karaktärerna, magin i att få upptäcka hans värld. Tolkien får verkligen anses vara mästare på en sådan faktor den fantastiska litteraturen vilar mycket på - the suspension of disbelief. Inom hans värld är allt som sker inte bara möjligt, utan också logiskt. Jag är förtjust i den svindlande känslan av att det har hänt så mycket i berättelsen redan innan jag dyker in i den, många tusen år av historia. Och berättelsen kommer att fortsätta långt efter min visit. Det är skickligt.

När jag var ett barn läste jag Bilbo flera gånger, men jag kom liksom aldrig in i Sagan om ringen. Mycket tror jag faktiskt på grund av att så många i min omgivning förvarnade att den var så trögstartad. Det blev lite av en självuppfyllande profetia. Men jag läste mycket annan fantastisk litteratur; fullkomligt slukade Susan Cooper, Guy Gavriel Kay, David Eddings och Margaret Mahy. Det fortsatte senare med Terry Pratchett, Neil Gaiman och vidare. Men alltså inte Tolkien ordentligt, förrän i vuxen ålder.

Det är jag glad för, ändå. När jag hade läst hela (i Åke Ohlmarks översättning) var jag så förälskad, att få andra författare som skriver high fantasy skulle klara av en jämförelse ... Just därför vill jag inte läsa The Lord of the Rings hursomhelst. Det blir mer finläsning. Hittade också nyligen en sida med LOTR-illustrationer gjorda av den oförlikneliga Inger Edelfeldt. Magiskt fina ...

I övrigt håller jag på med P.O. Enquists självbiografiroman, Ett annat liv. Hans språk är ju så vackert, det är som min väninna K sa "att äta prosa med sked". En del religiös skuld, två delar idrott, ett rejäl matsked politik samt en skopa teatervärld blandat i en bytta bestående av resor (flykt?). Jag har inte riktigt bestämt mig än för vad jag tycker.

Dessutom har M har lånat mig andra delen i serien som inleddes med The Traveller, av författaren John Twelve Hawks, samt att min tid som mangalärling hos min elev på jobbet fortsätter med nya delar i de tre serier jag följer plus två nya serier ...

Jag säger ju det är med läsningen som med vädret. Vårväder! Vårläsning! Puh, jag känner nu för att göra som Yotusba och hennes pappa.


onsdag 18 mars 2009

Please, be MY man!

Jag såg färdigt första säsongen av L word nyligen och återupptäckte en nästan bortglömd förälskelse, som jag nu så generöst delar med mig av. Enjoy ...

tisdag 17 mars 2009

Ett förslag till klassifikation


Just nu går debatten rätt het i bibliotekssverige om Kungliga bibliotekets övergång till det mer internationellt förankrade klassifikationssystemet DDC (Dewey Decimal Classification). Ett debattör raljerade då och hänvisade då till ett exempel från Jorge Luis Borges på hur man kan klassificera djur. Mycket underhållande ...


"Borges describes a certain Chinese Encyclopedia, the Celestial Emporium of Benevolent Knowledge, in which it is written that animals are divided into:

1) those that belong to the Emperor,
2) embalmed ones,
3) those that are trained,
4) suckling pigs,
5) mermaids,
6) fabulous ones,
7) stray dogs,
8) those included in the present classification,
9) those that tremble as if they were mad,
10) innumerable ones,
11) those drawn with a very fine camelhair brush,
12) others,
13) those that have just broken a flower vase,
14) those that from a long way off look like flies."

Mycket användbart, I'm sure!

fredag 6 mars 2009

En filmikon i textformat


Jag började läsa Joyce Carol Oates Blonde nästan så fort jag var färdig med Michael Fabers Sugar. Från en tegelsten om en kvinna till en annan. De fungerade faktiskt att läsa efter varandra. Oates bok har stått i flera år på min att-läsa-lista, det kändes bra att äntligen komma dit.

När jag började tyckte jag att den var väldigt ryckig och fragmentarisk. Oates gör små nedslag här och där i Marilyn Monroes liv, skiftar berättarperspektiv ofta i korta episoder. Alla betraktar verkligen Monroe på håll hela tiden, den väldigt typiskt maskulina, patriarkala blicken. Hon objektifieras av alla runt omkring henne - älskare, äkta män, maktens män i Hollywood och dubbelt genom fotografernas ögon.

Men också när Monroe ser sig själv så blir det på distans. Oates visar oss flickan Norma Jean, alltid väldigt ung och oskuldsfull, oanades, även när självmordet närmar sig, när hon missbrukar och har blivit utnyttjad igen på alla vis (sexuellt, emotionellt, ekonomiskt ...). En flicka som betraktar "sin magiska vän i spegeln" och som verkar anse att Marilyn Monroe är en roll som måste spelas; någonting påhittat och väsensskilt från henne själv.

Intressant är hur kroppslig boken är (precis som Sugar), och vilken annan bild det ger av denna ikon, pinuppan, sexobjektet. Hon lider av fruktansvärda mensvärker och migränanfall, det beskrivs hur hårt hon tränar sin kropp för att hålla sig i form. Drogmissbruket ger henne senare konstiga sår och utslag. Oates skriver om hur Monroe sminkas i timmar och sys in i sina klänningar för att hålla chimären uppe, och vilka smärtsamma blekningar hon utstår för sitt platinablonda hår (och även könshår). Det ger verkligen helt nya tolkningar av just ikonen Monroe - ett mänskliggörande av hela västsamhällets besatthet av den "okroppsliga" kvinnan, som alltså är luktlös, hårlös, perfekt och bara till för att tillfredsställa en maskulin sexualitet.

Berättelsen om Marylin Monroe som Oates skriver är verkligen så vansinnigt sorglig. Jag blir, precis som under läsningen av Sugar, så ärligt förbannad. Männens makt i Hollywood under Monroes tid är fullkomlig. Flickan är inte värt ett vitten, hon är endast en kropp som ska justeras, visas upp, betraktas och dra in pengar till filmbolaget. Hon är också ett hål som man kan behandla hur man vill. Det känns cyniskt och hopplöst.

En sak jag gillar med Oates roman är hur tydligt hon skildrar Monroes kamp för bildning och hennes genuina intresse för skådespeleri. Detta för hon sällan gehör för i Hollywood, men jag tycker om alla de beskrivningar om hur Monroe vill ta om en scen flera gånger för att det ska bli perfekt och om hur i slutändan hon "stjäl" alla scener från sin motspelare. Hennes närvaro är så total. Den kan inte ignoreras.

Norma Jeans tragiska barndom med modern som är psykisk sjuk och en helt frånvarande far bådar verkligen illa för resten av hennes historia. Små glimtar ges om att hon blev sexuellt utnyttjad redan som litet barn (farbror Clyde?). Detta fortsätter egentligen fram till och med USAs dåvarande president, också en modern ikon, och utnyttjandet får sådana enorma proportioner på grund av detta. Västs mäktigaste man ... Sökandet efter kärleken och tryggheten belönas så illa i Monroes liv.

Trots den fragmentariska uppbyggnaden lyckas Oates få ett sådant flyt i berättelsen. Jag kan verkligen inte sluta läsa. Det är en fiktiv historia, baserad på verkliga personer och händelser. Men jag glömmer ofta fiktionen under läsningen, för det känns så trovärdigt. Precis så här hade det kunnat gå till. Och mitt hjärta värker för flickan Norma Jean, som nu på ett sätt verkar leva för evigt.

onsdag 4 mars 2009

Grundkurs i mangakunskap

Som ett led i att vårda Seriehyllan på jobbet har jag bestämt mig för att prova på lite manga. Det är nämligen en sådan enorm värld som är i princip helt obekant för mig. Jag måste således bildas något, så att jag kan handla in bra serier.

När jag var barn så kallades filmerna som storebror och jag såg (Starzinger och Silverfang och liknande) för manga. Nu för tiden används den korrekta terminologin också i Sverige, där manga är litteratur och anime är film. En elev på jobbet som läser mycket manga har varit så god att göra ett urval åt mig. Manga finns ju inom så många olika genrer, så detta blir som ett litet, litet smörgåsbord.

Battle Angel Alita av Yukito Kishiro (Volume 1)
Puh, detta var verkligen inte min stil alls! Dystopiskt, retrofuturisktiskt, übervåldsamt med enorma monster samt en vacker androidflicka - Alita - som slåss som en gudinna. För hårdkokt för undertecknad, men tydligen en klassiker inom sin genre.

Cromartie High School av Eiji Nonaka (Volume 1-3)
Enligt mig ser tecknarstilen i dessa album mer västerländsk ut än de andra jag läst. Men miljön är en high school i Tokyo, faktiskt en av stadens värsta värstingskolor dit "badasses" från hela Japan söker sig. Takashi Kamiyama, egentligen en helt vanlig kille, hamnar av misstag i denna hårdkokta miljö. Han klarar sig undan mitt ibland tuffingarna genom att de resonerar som så att ingen kanin skulle frivilligt vistas bland lejonen, om det inte vore "a really badass rabbit"(!)

Bland eleverna på skolan syns killen som egentligen är helt "badass", men inte gills för att han inte har något coolt smeknamn; en helt enorm kille, uppenbart för gammal för high school och dessutom kusligt lik Freddie Mercury från Queen, samt en gorilla.

Roligt är när killarna försöker bestämma om gorillan som sitter i klassrummet verkligen är en gorilla eller om det är en människa, baserat på det faktum att han/den bär armbandsur. Den skeptiska killen, Akira Maeda, konkluderar, "No, I'm sorry. Having a wristwatch isn't enough to convince me that something is a human." Underbar Douglas Adams-esque humor!

Genshiken av Shimoku Kio (Volume 1)
Utspelar sig vid ett universitet i Tokyo, fokus ligger på medlemmarna i en klubb för "modern visual art" (alltså dataspel, manga och anime). Om man är insatt i dessa områden är Genshiken säkert riktigt roligt att läsa, boken är proppfull med interna referenser. Själv förstod jag bara en enda referens till Final Fantasy, och var således inte riktigt målgruppen för denna serie ...

Mushishi av Yuki Urushibara (Volume 1-3)
Mushi är ett slags urväsen, det som fanns innan djur och växter skildes åt i världen. Nu existerar mushi snarast som parasiter och skadar människor mer ofta än inte med sina urgamla krafter. Ginko är en mushishi, en mästare på att kunna överlista och oskadliggöra mushi. Albumen är uppbyggda av flera fristående episoder. Ginko tvingas ständigt vandrar vidare efter att en situation är löst, då han attraherar mushi och därför aldrig kan stanna på ett ställe. Suggestivt, välskrivet och riktigt, riktigt bra.

The Melancholy of Haruhi Suzumiya av Nagaru Tanigawa (Volume 1)
Också detta album utspelar sig i en high school-miljö, där Haruhi Suzumiya startar sällskapet the SOS Brigade. Sällskapets mål är att finna intressanta saker i verkligheten, så som tidsresenärer, utomjordingar och andra paranormala fenomen. Vad Haruhi Suzumiya dock inte inser är att hon själv har magiska förmågor, som att förändra verkligheten genom sina önskningar, och att medlemmarna i hennes klubb faktiskt är just tidsresenärer och utomjordingar ... Charmig idé, ganska underhållande.

Yotsuba&! av Kiyohiko Azuma (Volume 1-3)
Åh, vilka riktiga feel good-album! Supercharmigt tecknade utifrån femåriga Yotsubas perspektiv får vi följa hennes liv tillsammans med hennes adoptivpappa (översättare/slacker), hans bästa vän Jumbo (som är över två meter lång och arbetar som florist) samt grannflickorna Ena, Fuka och Asagi. Ingen egentlig handling, men humoristiskt, hjärtligt och vardagsfinurligt.

Jag kommer definitivt att fortsätta läsa serierna om Cromartie, Mushishi och Yotsuba, to the (not at all) bitter end. Roligt också att få vara låntagare och låta eleverna agera "boklangare"!